Jag trodde aldrig att jag skulle vara den typen av person som skulle hamna i ett medicinskt program. Du vet de där galna historierna där läkare drar ut något chockerande ur någons kropp? Ja, det blev min berättelse.
Allt började med en liten bula på vänster sida av min hals. Först tänkte jag inte så mycket på det. Den var liten, mjuk och gjorde inte ont. Jag antog att det bara var en svullen lymfkörtel, kanske från en förkylning. Jag skämtade till och med med min flickvän och sa att jag ”höll på att få ett andra huvud”. Hon skrattade, men efter en vecka hade svullnaden fördubblats i storlek. Sedan började det göra ont.
Det var inte bara smärta – det var en djup, pulserande dos som fick mig att känna att något inuti rörde sig. På natten kliade det. Ibland, när jag vände på huvudet, svor jag på att jag kände en konstig krypande känsla under huden. Det var då jag började få panik.
Jag gick till en lokal klinik. Läkaren undersökte det, tryckte försiktigt på det och rynkade pannan.
”Förmodligen en infektion”, sa han. ”Vi ska ge dig antibiotika.”
Jag tog pillren troget i en vecka, men ingenting förändrades. Faktum är att svullnaden blev värre. Min nacke såg sned ut i spegeln, och jag började känna mig febrig och svag. En morgon lade jag märke till en liten fläck på bulan – som en liten mörk prick. Jag tryckte försiktigt på den, och jag svär vid Gud, den rörde sig.
Det var i det ögonblicket jag fick fullständigt panik.
Jag skyndade mig till akuten. Läkarna var lika förvirrade som jag. De beställde ett ultraljud. Ultraljudsteknikerns ansiktsuttryck sa allt.
”Öhm… det finns definitivt rörelse där inne”, sa hon försiktigt.
Rörelse. I min nacke.
De bestämde sig för att göra ett litet snitt för att se vad som pågick. Jag var klarvaken under ingreppet, bara bedövad av lokalbedövningen. Jag kunde känna trycket och dragandet när de skar. Sedan muttrade kirurgen plötsligt: ”Herregud.”
Han tog ett litet steg tillbaka, och sjuksköterskan kippade efter andan. Mitt hjärta bultade.
”Vad är det?” frågade jag med darrande röst.
Läkaren tittade på mig och sa: ”Du hade larver inuti halsen. Maskar. Förmodligen från en knottfluga eller någon sorts parasit.”
Jag trodde jag skulle svimma. Maskar. I min kropp.
Han drog försiktigt ut flera små, vita larver – de vred sig. Sjuksköterskan förseglade dem snabbt i en behållare. Jag kunde inte titta. Jag kände mig illamående, äcklad, skräckslagen – och märkligt lättad på en gång. För nu visste jag åtminstone vad som var fel med mig.
Tydligen hade jag blivit biten av en tropisk insekt några veckor tidigare när jag var ute och vandrade. Den måste ha lagt ägg under min hud. Larverna växte och ätit vävnad och blod tills de togs bort.
Läkaren rengjorde såret noggrant och ordinerade medicin för att se till att ingen infektion eller kvarvarande parasiter fanns kvar. Jag var tvungen att återkomma för kontroller med några dagars mellanrum, men efter ett par veckor läkte jag bra.
Känslomässigt tog det dock längre tid. I flera dagar kunde jag inte sova ordentligt. Jag fortsatte att föreställa mig att det fortfarande fanns saker som kröp inuti mig. Varje klåda kändes misstänksam. Men långsamt försvann rädslan och ersattes av tacksamhet – för det kunde ha varit mycket värre.
Nu finns det bara ett litet ärr kvar på min hals – en svag påminnelse om en av de konstigaste upplevelserna i mitt liv. När någon nämner att han har en ”konstig bula” säger jag till dem, halvt på skämt men helt allvarligt:
”Få det undersökt. Man vet aldrig vad som lever under huden på en.”
